Alla snackar skit. Alla snackar skit om andra. Det bara är så. Och det är förmodligen en av de stora anledningarna till att människan har ett språk till att börja med. Alla kanske inte tycker det är så roligt att bli påkomna med att snacka skit om andra. Men jag tror inte att deltagarna på elitlistan tillhör den gruppen.
Men jag tänkte lyfta fram ett ganska kul exempel. Musikbranschen innehåller en hel del människor som är extroverta, och förmodligen väldigt skvallriga av sig. Alexander Bard är bara ett exempel, det finns förmodligen många fler att hitta bara man känner för att gå till kiosken och ta fram en av skvallertidningarna.
Så mitt exempel, som förmodligen bara stämmer till en del. Michael B Tretow, ryktas det, samlade ihop en mängd studiomissar, knasigheter från radiopratare och inskickade demoband och satte ihop dessa till ett kassettband. Detta kassettband cirkulerade sedan bland musiker. Innehållet kunde man säga var inte särskilt smickrande för någon av de som gjort innehållet. Men en av inspelningarna var gjord av en Mona L Olsson, förmodligen sittandes lite småfull vid sitt köksbord. Hon hade bestämt sig för att spela in en demokassett och skicka till något skivbolag (man kan gissa att bolaget var på en armlängds avstånd från Tretow). Det Mona spelade in kan man höra här, inspelningen är känd som Furir i Agadir. Jag tycker detta är hysteriskt roligt, men också väldigt sorgligt. Vem är Mona? Hon saknar hur som helst Agadir väldigt mycket, men kanske mest sin gamla kärlek furiren.
För att dra detta ytterligare ett varv så har det gjorts en hyfsat seriös inspelning av den här låten. Eftersom stycket cirkulerade i musikervärlden är en naturlig förlängning av det här att någon skulle göra ett försök att spela in låten ordentligt. Tommy Körberg gör här ett tappert försök att sjunga texten som den var tänkt. Min gissning är att Tretow sitter bakom mixerbordet.
Så, nu har jag skvallrat lite om kändisars humor. Fast jag inbillar mig att journalister skvallrar mest av alla.