Jag vägrar att sorteras in i samlingsnamnet “bloggare”. Det finns ett antal anledningar. Den främsta är dock att det faktum att jag ibland skriver ett blogginlägg definierar inte mig som bloggare. Precis som att jag ibland springer till tunnelbanan inte gör mig till en löpare. En annan enklare anledning till att jag motsätter mig begreppet bloggare är att man lätt klumpas ihop till någon sorts aktivist mot gammelmedia, eller vad som råkar vara på tapeten just den här veckan. Jag har publicerat mig själv på nätet sedan 1994 eller något åt det hållet - formatet har dock varierat. Först var det förmodligen i nyhetsgrupper och e-postlistor, därefter HTML. Just nu råkar det vara i bloggformatet, dvs en Wordpress som råkar ha kommentarer påslagna och RSS/Atom-flöden. Det faktum att jag ibland bloggar gör inte att jag tror att jag har nån slags makt heller. Trots det har faktiskt några av mina blogginlägg gjort avtryck i svensk gammelmedia.
Jag har precis läst igenom Alex Schulmans essä i DN. Den handlar om att Alex inte tycker att bloggarna sätter agendan för gammelmedia. Och visst är det så. Men det är svårt att undvika det faktum att bloggare (som i folk som bloggar sina åsikter) faktiskt gör sig påminda även i gammelmedia i allt större omfattning.
Schulman sammanfattar sin drapa med att alla bloggare är unga modebloggande tjejer. Oroligt jag vände mig genast till min Google Reader för att dubbelkolla att de 426(!) bloggar jag följer inte är fyllda med modefoton. Nä, puh, det var det vanliga innehållet fortfarande. En stor bunt musikbloggar (vem läser musikrecensioner i tidningen längre!?), massor av teknik och internetbloggar, bloggar om säkerhet, nätverk, programmering, fotografering, open source och upphovsrätt, arkitektur och en mängd andra spännande ämnen. Allt skrivet på engelska, tyska och svenska.
Schulman driver tesen att det bara är fem procent av Sveriges befolkning som läser bloggar. Det är möjligt att det är så. Eller så är det bara fem procent som är medvetna om att det är bloggar de läser. Vidare undrar jag vilka dessa fem procent är. Är det möjligtvis väldigt många av dessa är det man förr i tiden kallade intellektuella? Om det är så är det självklart att (det förhatliga ordet) bloggosfären (intellektuellosfären, debattörer, mediafolk, …) är en maktfaktor. Om jag vore driven till att försöka förlöjliga gammelmedia skulle jag sätta mig ner några veckor och rejält titta på krönike-formatet. Ni vet, de där långa spalterna som gammelmedia försöker få någon stackars skribent att för under tusenlappen skriva något snabbt och relevant. Så mycket varmluft som finns där vore det komiskt att kalla krönikörer för en maktfaktor också. Emellertid finns det alltid undantag, både där och bland bloggare. Men att förlöjliga en hel grupp på det sätt Alex gör är väldigt märkligt.
Sedan vill också Schulman få det att framstå som att det främsta skälet till att gammelmedia (under benämningen chefredaktörer) bryr sig om ny teknik är att de annars skulle framstå som de gammelmedia de i grunden är. Sorry Alex, den främsta anledningen är att gammelmedia tappar läsare på papper. Och utvecklar de inte tekniken och dialogen med läsarna så kommer de att fortsätta tappa sina läsare. Det är ingen slump att företaget Twingly blivit insläppta på så gott som alla svenska gammelmedia-sajter för att öppna upp för bloggare - och anledningen är inte att chefredaktörerna är teknikfientliga.
De traditionella medierna trippar på tå runt bloggosfären. De lägger sig på rygg och visar strupen. I rädsla för att stöta sig säger ingen sanningen – att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös.
Ja, hur bemöter man det? Tur att man har Alex som sanningssägare. För en tusenlapp är det väl också den här typen av sanningar man får.