Med anledningen av att den “amerikanska regeringen” (Immigration & Customs Enforcement inom Department of Homeland Security) för snart en vecka bad Verisign peka om ett antal .com-domäner till en spärrsida liknande den som svenska ISP:er på frivillig basis implementerat mot barnpornografi, så har piratnördarna med Peter Sunde i spetsen skapat något slags initiativ för att bygga en P2P-baserad DNS-toppdomän, .p2p.
De krav (eller “mål”) som man har med detta är att få till en toppdomän där innehållet inte går att filtrera på det sätt som gjorts ovan. Men för att ta ett mål i taget, från deras wiki:
Min betraktelse här är att kravspecifikationen på ett nytt DNS-liknande protokoll så här långt är väldigt luddiga. Det är en massa önskemål. Men ingen information om hur man publicerar namn, vilka nycklar man ska lita på, och vem som litar på vem. (Det finns något obegripligt om web-of-trust och GPG.) Men mycket Alice and Bob blir det.
Rick Falkvinge har ökat på förvirringen genom att hävda att DNS redan är fragmenterat. Detta baserat på att man i Danmark har lagstiftat att operatörers resolvrar måste filtrera ut piratebay.org. Lösningen ovanför (vad den nu blir) kommer inte att lösa andra resolvrars DNS-filtrering. Här är lösningen givetvis att köra sin DNS-resolver själv. Men det måste man ju ändå om man ska få DNSSEC att skydda DNS-informationen hela vägen till klient-datorn. För det gör ni väl?
Jag är positiv till allt som utvecklar Internet och DNS. Men man löser inte diffusa problem med diffusa tekniska lösningar. Jag gissar att målet i förlängningen är att helt ersätta DNS, men att man vill börja med .p2p, eftersom det är något rimligare. Det är bra. Men då måste man modellera protokollet med vad DNS idag hanterar. Annars kommer det att bli något annat, och då ska man nog inte parasitera på DNS-namnrymden ens.